Bakgrundshistoria

Vad som hände innan alltihop och en kort sammanfattning av när problemen upptäcktes.

Det började med att jag inte kunde använda tampong när jag försökte, det gjorde ont och var omöjligt, jag provade flera gånger men gav sedan upp. Jag försökte ha sex med min dåvarande pojkvän när jag 15 år. Det gick inte, gjorde för ont. Gav efter ett tag upp. Precis innan var det hemskt jobbigt i min familj med skilsmässa och annat så jag var rätt instabil och deprimerad. Blev sedan våldtagen när jag var 16 år, blev gudskelov varken gravid eller smittad av något, men det har lämnat spår för livet. Det går inte att beskriva hur dåligt man mår av en sådan sak, så jag tänker inte ens försöka...

Skaffade efter ett tag en pojkvän och upptäckte att det nästan alltid gjorde hemskt ont när vi hade samlag. När jag var 17 år hade jag en ny pojkvän och gick till ungdomsmottagningen och fick p-piller, undersökningen gjorde vansinnigt ont, jag kunde inte sitta ned på över 5 timmar efteråt. Jag var ihop med killen ifråga i ett halvår och vi hade bara samlag två gånger, båda gjorde vrålont och jag ville bara storgråta efteråt för att det gjorde så ont.Vid 18 år träffade jag min en ny pojkvän. De första åren kunde vi ibland ha samlag där det bara gjorde lite ont och sved lite, andra gånger gjorde det så ont att jag fick avbryta och grät efteråt. Vi hade rätt lite samlag men mycket sex på andra sätt istället. Jag kände att det var något fel på mig och kände mig värdelös som kvinna. Hatade mig själv och min kropp.

Eftersom jag åt p-piller så blev jag undersökt varje år sen jag var 17. Barnmorskorna reagerade på att jag hade så vansinnigt ont att hela kroppen har krampade, men ingen kunde hjälpa mig. Berättade om min smärta och fick rådet att använda glidmedel samt blev testad för klamydia, gång på gång. Har aldrig haft klamydia eller något annat. Trots att jag bad om hjälp gång på gång och berättade om smärtan så fick jag ingen hjälp. De tog mig inte på allvar och skickade mig inte heller till en specialist. Det ständiga rådet var "du måste lära dig att slappna av" och "drick lite vin innan". Vilket fick mig att känna mig nedvärderad och värdelös.

I mars 2004 köpte jag en underbar bok "The V book" och lärde mig massor om mig själv. Insåg att jag aldrig fört in ett finger i slidan, och att det är fel. Män tar på sig själva hela tiden, inte är det mer fel för oss kvinnor att göra det. Började träna på att göra det, i början klarade jag det inte alls, men det gick bättre och bättre. Läste också i boken att det finns något som heter slidkramp/vaginism, (vaginismus på engelska) och att det förmodligen var det jag hade. Där läste jag även om vestibulit.

Jag började söka på webben och hittade mängder av information. Alla verkade vara överens om att det bästa (och enda) sättet att komma över slidkramp/vaginism är att öva med stavar. Genom att lära kroppen att acceptera penetration och genom att lära hjärnan att det inte gör ont, så kommer man långsamt över det. Jag köpte mig en bunt vibratorer i olika storlekar, den minsta var tjock som ett finger, den största nästan lika stor som min killes penis. Första sexleksakerna jag köpt, kändes konstigt, men någon gång ska ju vara den första! Köpte dem via nätet. Började sedan öva. Mängder med glidmedel och avslappning. I början var det omöjligt, men långsamt långsamt började jag kunna slappna av och kunna föra in dem utan kramper och utan smärta, bara lite sveda.

Resten står här...